Fredag. Jag har läst ut Claes Juranders bok, när man ritar hästar. Tänkte diskutera den lite. Claes har bra tankar. Nyttiga tankar, mycket tankar. Som jag också behandlar. Som många illustratörer behandlar. Intressant. Här delar jag med mig lite av det som jag fann mest intressant, samt egna reflektioner. I min projektbeskrivning skriver jag om viljan att sätta upp regler, kring pennor och material mm, men när Claes skriver om Walter T Fosters bok, drawing horses, en how to do-bok om att rita hästar. Där Walter radar upp en hel inköpslista av underliga ting som ska hjälpa läsaren att rita, så blir jag tveksam. Varför ska jag styra min process så. Var leder det? Jag ser hellre regler kring hur jag tar mig framåt. som tid. delprojekt mm. Där jag behandlar yrket illustratör.
Jag stryker under:
Claes ställer frågor såsom, var ligger kunskap i teckning? i övningar, i ögonen, i hjärnans perception, i materialkännedom. Ritar man bättre på ett dyrare papper? behöver jag veta allt om gräng i papperets struktur för att bli en bra tecknare. En bra illustratör. Behöver jag, som tecknare av hästar, veta namnen på samtliga hästraser? Eller sitter kunskapen istället i att inte kunna, då yttre kunskap grumlar ett r e n t seende? Blir man bättre om man inte kan något? Genom att undvika allt vetande? Det mesta handlar om hur man gestaltar. Ritar man bättre ju äldre man blir? Han undrar vad som är kunskap i teckning. Det handlar bara om tecknaren, seende och dess gestaltning. Vidare om teckning, detta märkliga språk som vi nyttjar från tidiga barnår till döden. Att vi kan läsa något så abstrakt som en linje som en kontur av något fysiskt.
Vad man behöver av en linje för att förstå? För att läsa in. Att teckning snabbt eliminerar tanken på ett enda facit. Att en tecknares utgångspunkt ligger i viljan till någon slags kommunikation. Vad är det då som göres när man tecknar? Utförs ett arbete? Idkars en hobby?
Jag har funderat mycket kring vad kunskap gör för ens tecknande, för ens uttryck. Vad ska skolorna handla om? Som en diskussion jag och min klasskamrat Minna hade idag. Vi menar på att examensprojektet är en stor källa till lärdom, ett projekt man själv väljer, och att vi båda jobbar kring lärande, kring vad och hur och varför vi gör valen vi gör som kreatörer. att med examensprojektet ser vi chansen att utmana oss själva, utvecklas. Spännande. Jag stryker vidare:
En vanlig rekommendation för att lösa en tecknares ekonomiska utanförskap är att bilda eget företag. ok. då ska en strategisk omvärldsanalys göras, vad är det som fattas här i världen? en teckning på ännu en häst?
Att vi alla har en plats, att det gäller att hitta den. Det finns ju så många vägar att ta, bland alla bilder och intryck.
jag citerar: Ofta påtalas att människor på landsbygden för 150 år sedan under hela sitt liv sammanlagt såg betydligt mindre bilder än den nutida människan gör på en timme. Jag vet inte om detta är sant. Jag vet heller inte om min anmoders relation till de fåtaliga bilder som kom i hennes väg, men jag gissar på att mötet med en enda bild för henne måste ha varit enormt laddat. Jag vet av erfarenhet att de flimmer av bilder som vi stundligen möter snart tenderar att ge oss utmattningssymptom.
Han avslutar med att bottna i den ljuva praktiken, att han inte kan svara på frågan om hur man ritar en häst med annat än: Gör det!
Tecknandet som en väg till seende, växande och kunskap till något som i första hand är ett, i ordets två betydelser, intagande mänskligt tillstånd mer än en personlig egenskap.
Snart är det helg. Jag kommer under helgen läsa Klimowskis bok on illustration,Jag kommer att rita och fundera. Men samtidigt så är det helg. Jag ritar och läser såklart för eget intresse.
